Just nu känns det som jag blivit totalt överkörd/mörbultad och jag veti nte vad. Varken kroppen eller huvudet hänger med, jag har på toppen av det blivit sjuk ännu en gång. Och jag tänkte nu, i detta inlägg berätta för er varför jag uppdaterar allt mer sällan nu. Jag varnar er för en otroligt lång och ledsam text, det är inte meningen att denna blogg ska vara mörk och ledsam. Utan den ska vara ljus, positiv och glad...

Det är så att jag haft det oerhört tungt den senaste veckan. I torsdags åkte min älskade mormor in på sjukhuset, akut dessutom. När vi besökte henne visste hon inte ens vem jag var. Det kändes så otrolgit tungt att se morfar försöka pyssla om mormor när hon satt där och knappt kunde prata. De trodde att det var en vanlig liten influensa, men när hon kom in så fick vi reda på att det var en kraftig lunginflammation. Nu misstänks det värre saker än så, att hon har drabbats av Kol (Kroniskt Obstruktiv Lungsjukdom). Hon drabbades även av syrebrist i hjärnan och är därför väldigt förvirrad och kan knappt säga hela meningar, därav att hon inte visste vem jag var.

Fick även reda på att samma dag som mormor åkte in på sjukhuset så var även farmor inne.. Hon har drabbats av en annan sorts lungsjukdom, lungfibros.. Det är en sjukdom vars vävnader i lungorna i princip slutar funka, vilket gör att de inte tar upp samma mängd av syre. Och om jag har förstått det rätt så lägger lungorna tillslut av helt och hållet.. Det går knappt att prata med farmor då hon för minsta ansträning blir anfådd och inte klarar av att andas, därför är hon ständigt kopplad till en syrgasmaskin.

Att morfar dessutom inte klarar sig helt själv efter att för ett par år sedan drabbats av en stroke, vilket har gjort honom förlamad i ena armen osv. Gör allt detta ännu tyngre att se. Det som känns allra värst är att varken mormor eller farmor är speciellt gamla, då de båda är yngre än 65 år. Farmor har dessutom aldrig rökt en cigarette och drabbas ändå av en allvarlig lungsjukdom vilket känns orättvist..

Jag är även oerhört trött och slut i kroppen för att jag känner att det aldrig finns en stund där jag kan ta det lugnt och andas. Mina veckor är ständigt planerade från tidiga mornar och sena kvällar, och ändå har jag inget riktigt heltidsjobb att gå till! Jag vet inte var min tid tar vägen eller vad jag gör med allt? För tillfället har jag i och för sig fyra extrajobb, i hopp om att snart hitta ett heltidsjobb. Det tar väl också på krafterna, plus att jag mer än gärna vill starta upp mitt företag, men inte kommer någonstans med det. Jag står mest och trampar och ser mer nackdelar än fördelar med att ha den där f-skattsedeln..! Och i och med att jag börjar plugga matte b igen så känner jag mig allt mer stressad. Varje vecka ska nya uppgifter göras och denna vecka har jag jobbat hela tiden och inte haft tid till studierna.

Och när jag nu sitter och försöker skriva så får jag inte heller in något i mitt huvud då det är fyllt av tankar på allt det andra. Jag har suttit med ett och samma tal i över en timme och kommer verkligen ingenstans med det. känns lite hopplöst att jag valde att plugga matte b på distans...

Men jag är samtidigt oerhört tacksam och glad över de fina vännerna och familjen jag har runt om mig. Och ett extra stort hjärta till min älskade sambo som alltid finns där för mig, som kan krama om mig på morgonen när jag vaknar, och på kvällen när jag ska sova. Jag älskar er kära familj och vänner, och jag älskar dig Tommy Boo.

Ber ännu en gång om ursäkt för detta långa och dystra inlägg, men jag hoppas att ni ska förstå varför jag inte uppdaterar även fast jag mer än gärna vill. Men inspirationen har försvunnit på vägen mitt i allt detta. Och jag hoppas att jag kan återfå den snart, och återfå min glada och positiva energi som jag annars alltid har.

Las cosas pasan por algo.