Har precis suttit och gråtit mig igenom en film, Pay it Forward som gick på kanal5 nyss. Den började kl. 20.00 och slutade för kanske en kvart sedan. Har sett den förut, så jag vet hur den var och därför grät jag för minsta lilla grej.. Fast jag är jäävligt blödig annars också när det gäller film. Kan se något som är extremt romantiskt, eller någon som gråter, något som är oerhört jobbigt och sorgligt eller någon som skriker. Jag får ALLTID gåshud och tårar i ögonen och för det mesta snyftar och gråter jag också. Det kan Robin intyga.

Så jaa , jag är en riktig blödis som grinar för allt inom tv och film. När det gäller det verkliga livet är jag aningen tuffare och gråter inte lika ofta, men tro mig.. jag gråter en hel del då med. Men varför skämmas för det? Det är väl bra att gråta? Det är så jävla skönt också, bara släppa spärren och låta alla känslor komma. Efteråt, även fast det är svårt att andas av allt snor, så känns det så mycket lättare.

Vad säger ni om det, att släppa på tårarna någon gång ibland? Jag behöver inte alltid gråta för att jag är ledsen eller sorgsen, utan jag kan göra det av andra anledningar också. OCh då blir det skönt när man ser sådana filmer, då man har något att skylla på också eller något som hjälper fram tårarna.

xoxo <3