Häromnatten drömdre jag en sjukt hemsk dröm.
Jag drömde om hur jag, Robin, pappa och Alex var i Chile och då de försvann,
medan jag blev till fångatagen av militärerna.
Året var 1973 och militärkuppen hade precis startat.
Jag fördes in i ett dystert tåg.
Det var fullt av människor, döda som levande.
Blodet fanns överallt, på väggar, golv och i tak.
I sätena och över människorna.
Människorna satt upp, men de låg också på golvet i korridoren.
De var döda, skadade..
Det var ren tortyr.
Jag var en av de som skulle torteras, men jag lyckades komma undan, jag hann gömma mig.
Men det kom fler, fler människor som skulle straffas till livet, fler förrädare.
Fler som skulle ta oss till fånga.

Dagen efter (igår, söndag) såg jag Svarta Nejlikan, filmen som handlade om det där.
Har inte sett den tidigare och den handlar om den Svenske Ambassadören Harald Edelstam.
Hur han räddade flera Chilenare från militärkuppen som var då.
Det var en speciell scen, när de var i Nationalstadion i Santiago, som fick mig att må illa.
För den scenen var så grymt lik scenerna ur min dröm.

Jag är glad att pappa lyckades komma hit från Chile, annars hade kanske han varit en av de som blivit torterad till döds...