psykisk terror.

Pågått länge, och jag har gett upp.
Men inte så pass mycket för att inte ta åt mig.
För det gör jag, jämt.
Jag gråter varje gång, varje gång jag får höra dina ord slå mot mina trumhinnor.
Kan du inte bara låta mig vara?
Låta mig vara jag?
Förstår inte du att detta kommer drabba dig också?
Jag är trött på den eviga psykiska terrorn...
Sluta nu.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback