Dagens tema: Fill your Life with joy.
Och det är exakt vad jag har gjort. Jag har fyllt mitt liv med kärlek, vänskap, lycka och massa annat.
Visst har man sina upp- och nedgångar, men det är så livet är, annars lär man sig aldrig något.

Själva slogan kommer från dagens fotoprojekt i skolan idag.
Vi skulle fota produkter, och jag valde min mobiltelefon med lurarna(även fast bilden kanske inte är den bästa här, så får den duga).
Tänkte att mobilerna innehåller så mycket idag, bl.a musik, spel, kontakter, videos, bilder m.m.
Och för mig är musik en del av min lycka, för med den kan jag avreagera mig på känslor, jag kan fyllas av kärlek och lycka, jag kan gråta av sorg. Men det känns alltid skönt efteråt.

Min stora lycka i livet är kärleken. Jag trodde aldrig att man kunde känna såhär för någon, som jag sa tidigare. Men det beror nog på att jag aldrig mött någon som är så underbar som Robin. Jag har haft en hel del otur i livet.

Vissa saker har man valt själv, andra saker har bara råkat hända, ödet?
När jag skriver att man valt det själv, så menar jag mer att man mådde så dåligt att man inte såg till att bli bättre. Jag hade vant mig vid det, så jag fortsatte i samma spår, kan man säga. Och jag vet att jag inte är den enda som gör så. Det är många som gör samma sak, som faller tillbaka till det dåliga, för att de kanske gjort det under en längre tid. De kanske känner själva situationen som en slags trygghet, i hopp om att få uppmärksamhet. För det är det man vill ha, men man tar ändå inte emot hjälpen när man väl får den. När någon sträcker ut en hand, så biter man kanske bara tillbaka.

Och därför är jag glad över att jag träffade Robin, för han förändrade mitt liv. Jag satt fast  i det dåliga under en längre tid, jag valde det sedan också för att jag själv fann mig i det. Jag vande mig vid att må sådär, och det var en chans för mig att att träffa andra också. Men med Robin var allt annorlunda. Han gav sig inte när han först fick syn på mig, han försökte och försökte i ett par veckor, jag vad då kär i någon annan men fick senare upp ögonen för Robin. Han var, och är fortfarande, oerhört stark. Han orkade vänta, han hade tålamod och han ville verkligen vara med mig. Till slut blev det vi och det är jag väldigt tacksam för. Vi tog det lugnt fram, vi gjorde inget förhastat och för mig har det aldrig hänt förut. Och jag tror det påverkade vårat förhållande till den nivån vi har idag. Att vi tog det lugnt, vi väntade med allt, lärde känna varandra ordentligt. Åååh, jag är verkligen kär i den killen!
Det hjälpte också, idag har vi varit tillsammans i 820 dagar, som är 26 månader och 29 dagar = 2 år, 2månader och 29 dagar.

Han tog mig ur en hel del, jag fick känna mig duktig och värdefull och i dagens läge är jag långt ifrån den Marcela jag var då. Jag känner inte ens henne, men jag vet hur hon hade det. Och jag tycker det är tragiskt när jag ser människor i samma situation, för jag känner en hel del också.

Jag var svartmålad, svartklädd, stålhättarkängor, trasiga strumpbyxor och svartfärgat hår. Nitar som stack folk när jag gick i korridorerna. Jag hade hundratals blickar på mig varje dag. Slagord.
Men idag är allt annorlunda.
Jag har väl fortfarande en ganska udda stil skulle jag tro, med tanke på att jag klär mig hur jag vill. Lite mer pojkaktigt kanske. Men jag använder det jag tycker är snyggt. Jag har nyligen slutat sminka mig, för jag känner att jag inte behöver göra mig fin inför någon. Och jag vet att Robin älskar mig för den jag är, oavsett om jag har smink eller inte. Jag har vågat göra saker! Jag VÅGAR göra saker!

Idag är jag lycklig, även fast jag har mina upp- och nedgångar. Jag vet att jag har en ljus framtid rakt framför mig, det handlar om att välja rätt och att ha själva viljan hos sig. Jag vet idag vad jag vill, till en viss del. Men vad som händer om fem år, det vet jag fortfarande inte. Förmodligen så har mina drömmar slagit in.

Och innan jag avslutar denna text så vill jag bara säga att jag älskar min pojkvän, Robin, något så otroligt mycket!

Ta hand om er och hjälp varandra. <3

Marcela.