Dag 6 - Ett ögonblick
Mitt uppe i en god nattsömn börjar mina drömmar helt plötsligt skaka, hela världen skakade hos mig och jag vaknar upp och inser att det faktiskt är min säng som skakar. Den skakar enormt mycket och hela huset skakar. Helt plötsligt i mörket hör jag pappas röst som säger åt oss att vara lugna. Om det fortsätter måste vi springa ut till trädgården. Ganska snart har det slutat skaka och vi tror att det inte var så farligt och somnar därför om igen.
Tre timmar senare vaknar vi, efter ett antal samtal på pappas mobil. Alltid samma fråga - "Hur är det med er?". Vi som inte förstod så mycket svarade alltid destamma - "Vi mår bra, själva då?". Det var lite konstigt att så pass många ur släkten helt plötsligt ringer runt kl. 7 på morgonen. När jag vaknar nästa gång är tv:n igång, pappa sitter i sängen med telefonen i handen och ser ut att vara helt inne i programmet som visas.
"Det har varit en jordbävning här i Chile, en sjua på skalan. Det var därför alla ringde imorse..."
Jag minns inte vad min reaktion var, men jag vet vad en av mina första tankar var. Jag måste ringa hem till Sverige! Jag måste berätta att vi faktiskt mår bra, för jag visste på ett sätt att detta skulle sändas i Sverige.
De två kommande veckorna i Chile bestod av en viss oro, spänningar och jordskalv dygnet runt. Och i efterhand har jag drömt mardrömmar om det och kan fortfarande ibland drömma mardrömmar.
ja, det är en otrolig och laddad känsla man fick de dagarna... man kan inte förstå så väl om man inte upplevt detta!
kom ihåg att vi avbokade semester i La Serena, väldigt kaos överallt, för att åka hem till Viña för hjälpa till om det behövdes!.....
det tog ganska många timmar innan man fick ta på de flesta nära och kära... för att inte tala om de vänner som bor i Södra Chile... vi visste ingenting ifrån de.. ända kaos!! många döda!... många hemlösa, ens idag... många saknade...
det såg ut som om det hade varit krig runt om oss.... alla våra kära och nära mådde bra! de i Södra hade förlorat en del av byn men de var glada att de levde!
vi åkte och dokumenterade de mesta i både Valparaíso och Viña under tystnad... kanske i chocktillstånd för allt tragiskt man såg runt om kring... vi bara peckade på saker, fastigheterna, gator, m.m. ... och vi visste vad det handlade om! :( sorgligt att se sitt land så där... En upplevelse?!?.. ja det måste man säga... jag hade upplevt det tidigare, men aldrig som förälder... allt gjorde att vi kunde komma och vara närmare varandra!... men tårar i halsen lämnade vi landet... och upplevde sista skalv på flyggplatsen... vi var ganska lugna och trötta! kommer ihåg att kvinna fick panik på flyggplatsen... det var lite skakande...
Starka minne som kommer tillbaka... sitter med en knutt i halsen när jag skriver detta inlägg... även som du, drömmer jag fortfarande om det som hände.... "LAS COSAS PASAN POR ALGO..."
Los Quiero Mucho Hija e Hijo
