En efter-studenten-tanke
I och med studenten eller gymnasiet överhuvudtaget, så fick jag många nya och fina vänner.
Var tajtare med vissa än vad jag var med andra. Umgicks mer med ett par stycken än vad jag
gjorde med andra.
Och nu till min tanke, till alla ord där vi lovade varandra att inte tappa kontakten, löftena vi gav
varandra på själva studenten! Vi som stod så nära skulle hålla kontakten, fortsätta umgås,
även fast vi hamnade på olika orter.
Det är jobbigt att faktiskt säga att jag förlorade min bästa vän efter studenten,
för jag vet inte vad som hände? Vi har kanske träffats tre snabba gånger sedan studenten,
inte mer! Alla gånger vi pratat kan jag räkna på mina båda händer. Vi som brukade umgås
varje dag, prata varje dag och skratta tillsammans.
Däremot har jag upptäckt vilka det var som stannade kvar. De jag hade fin kontakt med
utan att behöva prata så mycket, vi umgicks inte så mycket heller. Och nu har vi många planer
tillsammans, nu pratar vi nästan varje dag.
Jag förstår bara inte vad som hände med de vänner jag umgåtts med mest. Jag saknar dem ju,
men det känns som att åren på gymnasiet bara blev bortglömda och att man startat om ett helt nytt liv igen?
Inlägget blev lite längre än jag trott... hoppas någon orkar läsa.
Det är synd att det blir så, men om du verkligen vill så är det bara att se till att träffa dom du tappat kontakten med och se till att ni träffas och pratar oftare. Jag har lyckats hålla kontakten med alla i min gymnasieklass och då har ändå vissa av dom flyttat till bla. Spanien och England. Behövs bara lite vilja från båda sidor. :)
känner samma sak. massa ord och löften som bara blev till stofft. men jag tror och hoppas att om man nu var sådär mycket vän med vissa så kommer man att hitta varandra senare i livet. kanske måste vi alla pröva på att hitta oss själva, tvivla på oss själva men framförallt leva som oss själva. det är nu vi är fria och kan göra allt det som vi velat göra hela livet, vissa stunder ingår de vi mötte tidigare och ibland finner vi nya människor som förgyller vår tillvaro.
jag gissar att det är fler som känner samma sak. men tänker att vi nu lever helt olika liv och kan inte riktigt förstå vad som håller oss bundna till varandra längre, nu när inte gymnasiet finns längre..
älskar dig vännen. <3
