Jag skriver om det igen, jag vet att jag tagit upp det tidigare och sådär.
Men nu läser jag den fantastiska boken Tisdagarna med Morrie och där tar de upp en hel del, bl.a. att åldras.

- Mitch, jag gillar att bli gammal.
- Gillar du det?
- Det är så enkelt. När man växer upp lär man sig mer och mer. Om man alltid skulle vara tjugotvå, skulle man alltid vara lika okunnig som man var då. Att åldras är inte bara sönderfall, förstår du. Det är växande. det är mer än det negativa att man ska dö, det är också det positiva att man förstår att man ska dö, och att man lever ett bättre liv för den skull.
- Ja, men om åldrandet vore så positivt, varför säger folk alltid: Den som vore ung igen. Man hör aldrig någon säga: Den som vore sextiofem.
- Vet du vad det avspeglar? Ett otillfredställt liv. Ett liv som inte hittat någon mening. För har man hittat meningen med livet vill man inte gå tillbaka. Man vill gå framåt. Man vill se mer, göra mer. Man kan inte vänta tills man blir sextiofem.
Hör på. Det är en sak du borde veta. Alla yngre människor borde veta det. Om man alltid slåss mot åldrandet är man alltid olycklig, för det kommer i alla fall.
Och Mitch, faktum är att du ska dö en gång. Det hjälper inte vad du intalar dig.

Där är ett utdrag från kapitlet då de talar om att åldras och rädslan som många har för det.
Och jag håller med, varför ska vi vara rädda för att bli gamla? Det är det vi borde se fram emot.
Det är det som gör livet spännande, att få uppleva olika saker vid olika tidsåldrar.
Vi kan inte alltid vara unga vuxna, vad skulle vi lära oss på det? Och i längden skulle det inte vara roligt.
Och vi skulle inte kunna leva för alltid, vad ska vi göra när vi har gjort allt då? Vi kan ju inte bara välja att gå och dö.
Nej, det kommer när det kommer och det är inget vi kan göra något åt.
Det är bara så, och vi kan inte hindra åldern att nå oss, vi borde inte göra det heller.