Nära men ändå främlingar.

Efter en lång tid tillsammans, nästan två år senare.
Det har gått ett tag och vi är fortfarande främlingar för varandra.
En sekundärgrupp, som jag själv ser som en massa.
En samling människor som är där för att de valde
och för att de måste. En samling som talar av tvång.
Det är så konstigt hur vi ständigt går förbi varandra, hur vi ser genom  varandras kroppar, varandras själ.
Vi glömmer bort att fråga för att få veta, vi väljer istället att tiga eller bara vända ryggen till.
Vi är en enda stor samling, bara en tom massa, med ögon och hjärnor.
Hjärtan, men dem visar vi inte för varandra. Vi bara är, vi bara finns..

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback